Anette Aulik - Hissing

Dödsångest jag? Jag som alltid är glad, hur sjutton kan det drabba mig, ingen människa kan tro att jag trots allt grubblar på döden , när jag ständigt har ett leende på läpparna. Jag är den glada positiva lilla människan och det kommer jag alltid vara, jag lever i ett lyckorus och försöker ha kul & göra varje dag till den bästa, dansar mig genom livet med ett leende på läpparna………

 MEN om vi går tillbaka i tiden….. Jag lilla Anette 12 år gammal, mina föräldrar va nyskilda sen ett par månader tillbaka, och jag va en riktig mamma gris, när mina föräldrar skilde sig så vågade jag aldrig säga att jag ville bo med min mamma, för min pappa va så sträng, så när mina föräldrar skilde sig fick jag bo kvar hos min pappa, jag tyckte ju så synd om honom då min mamma gjorde valet att skiljas. Trots att han faktiskt slog mig ibland, speciellt om jag inte kunde mina läxor i skolan, hatat till skolan blev ju starkare, när man redan då va en dum blondin utan läshuvud, fick ofta känna på hans livrem, om jag inte kunde mina läxor, och när man då satt och pluggade så va stressen så stor, eftersom jag aldrig fick in nått i mitt huvud och det va nog bara för att jag visste att jag skulle få stryk, stackars mej!

Min mamma jobbade natt i alla mina år jag växte upp hemma, vet att jag hade ont i magen då hon sminkade sig varje kväll innan hon skulle till jobbet, jag stod alltid på toaletten medans hon gjorde ordning sig, speglade mig och målade läpparna med läppstift var en speglapa och linslus redan då.  Ångesten att jag skulle vara själv med min pappa kom krypande varje kväll hon skulle jobba, jag visste ja att risken fanns att jag fick stryk, min mamma visste nog under åren att detta hände men hon va nog också rädd för honom fast han skulle aldrig göra min mamma nått. Mina syskon var mycket äldre än mig , jag va en sladdis mycket yngre. Alla fick vi nog smaka på samma livrem genom åren……

 Under några månader fick jag inte änns ringa till min mamma när de va nyskilda, men jag drog i telefonen in på toaletten , då hade man ju en lång skarvsladd på telefonerna. Jag vet att jag ringde i smyg eftersom jag inte fick ringa min mamma, min pappa skulle blivit galen, fattar inte varför man ska straffa sina barn bara för att man vet att det biter på den andra föräldern, det ser man dagligen även nu föräldrar som hämnas på varandra genom sina barn, sluta med det säger jag bara. Det sätter sina spår även om barnen inte visar nått, to mig jag vet, jag blev drabbad!

Hursom…midsommarafton kom, och det var dags att firas, jag och min pappa skulle åka iväg och fira midsommar hos en jobbarkompis till honom som jag aldrig hade träffat, märkte att min pappa inte mådde bra på morgonen han fick stanna bilen för att spy, och jag som va rädd för allt tyckte de va jätte läskigt. Men efter några timmar så skulle vi åka iväg , jag minns inte vart men jag kommer ihåg att vi körde ca 3 timmar med bilen. När vi väl är framme på plats så skulle vi alla ett stort gäng gå iväg till en festplats och dans kring midsommarstången, vi alla var på plats på festplatsen bara en halvtimme att vi klivit ur bilen.

Då säger min pappa till mig, kan du massera mina skulderblad jag har så ont. Jag som alltid va den hjälpsamma börjar självklart massera min pappa, efter några massage tag så faller han ihop framför mina fötter, han ramlar ner på rygg, jag ser att han ögon försvinner på nått konstigt sett, ser att hans blick inte finns där ögonen grumlas ihop och jag förstår att min pappa just har ramlat ihop framför mina fötter och dött!

Hade detta skett en halvtimme tidigare så hade vi suttit i bilen, och då hade jag nog inte heller funnits i livet nu.

Isamma stund så skapar detta naturligtvis panik, all musik tystnar på festplatsen, jag hör att man ropar i högtalarna ut över hela festplatsen att man söker akut en läkare på plats. Det hinner rusa igen mitt huvud att han är ju redan död vad ska ni göra, kanske tog jag i för hårt när jag masserade honom så han dog. Massor av tankar kom i huvet på mig medans tårarna sprutade och jag skakade av chocken så klart. Dom får i alla fall tag på nån läkare som startar med hjärtmassage och konstgjordandning, jag står hela tiden vid sidan av och tittar, ingen kom ihåg att det faktiskt stod en liten 12 åring flicka där och såg sin pappa dö, och den flickan va liksom jag.

Efter en stund då kommer ambulansen ,och ska ta med honom, nån frågar mig om jag vill åka med i ambulansen, men jag va ju livrädd så jag vågade inte. Dom tog honom där stod jag ensam kvar, med massa folk jag inte kände. Fest stämningen va ju inte den bästa nu, så vi promenerar hem till min pappas bekanta som jag aldrig träffat innan, när vi kommer hem till dom, så börjar dom duka fram midsommarmaten, minns så väl den starka tanken jag hade, hur fan kan ni sätta er och äta mat nu, när min pappa just har dött?? Hur kan dom änns ha matlust? Nu skulle vi försöka få tag på min mamma eller syskon, och de va ju inte det lättaste, det var ju trots allt midsommarafton, och då fanns det inga mobiltelefoner. Timmarna gick, jag satt och såg på när dessa människor fortsatte fira midsommar med mat och dryck, till sist fick jag tag på min storebror, som va snäll och kom och hämtade mig med bilen. Minns att han la sin hand i mitt knä, det kändes så skönt. Väl framme hemma hos honom så somnade jag på soffan av utmattning.

När jag vaknade så satt min mamma där, jag minns att det första jag sa till henne va: Får jag bo hos dig nu?

Det va mycket man skulle igenom efter att min pappa dött, alla var så ledsna på begravningen, och ingen fattade att han var död, men jag som sett det med mina egna ögon, hela förloppet att min förälder dör framför mina fötter. Det tog många år att hämta sig från detta, men jag va ändå den glada positiva tjejen som grät när ingen såg.

Midsommar var inte längre för mig inte något att fira, känndes det som, men varje midsommar har jag firat med folk för att man ska det, men det va riktigt tufft det första åren, men tanken slår mig nog änn idag varje midsommar att min pappa dog framför mina fötter just denna festliga dag.

Min pappa dog alltså när han var 46 år gammal, det var en hjärtinfarkt han fick….. Nästa år fyller jag 46 år och där av min dödsångest, tänk om jag skulle dö lika ung…….jag är så långt ifrån klar i mitt liv, jag har 3 barn och man som jag tror behöver mig……. Men sen vänder jag på det och min mamma är 80 år och är pigg och kry, så jag hoppas på att jag ärvt hennes gener i alla fall. Men känslan är inte rolig.

Detta var min midsommarafton 1982 , då jag var 12 år gammal eller rättare 12 år ung, jag kan lova er att den midsommaraftonen glömmer jag aldrig……. Den va fruktansvärd…..

Men straxt efter det fick jag mina första röda klackskor med en guldkant på ,och dom va jag så glad för. Jag kunde trippa runt i dom och vara tjejig J

Jag har alltid varit den som blivit så glad för det lilla, jag är även den som uppskattar varje dag av mitt liv, jag gör de som faller mig in och njuter av vardagen, försöker alltid vara snäll och hjälpsam och glad, för varje stund i mitt liv är den bästa <3

Dom här hemma har frågat om jag känner mig ledsen, för att jag tänker på att jag kanske skulle dö tidigt, men nej inte är jag ledsen bara rädd…Men jag är inte den som är rädd att prata om jobbiga saker, så jag bär inte på sånt i min ensamhet.

Har du känt dödsångest eller vart med om nått livsöde som drabbat dig?

Tack för att du orkade läsa om en dag i mitt liv som va ett av mina livsöden…….

Kram från mig, nu har jag skrivit så att fingertopparna glöder hahahahah

Bay the way alla blodprover jag har lämmnat in visade sig vara bra i alla fall och det fick jag svar på för drygt en vecka sen, även blodtryck och de va bra,  :)

Dax att ta tag i denna vecka kram från mig <3